Skarpskytte som folkrörelse

På 1860-talet uppstod skarpskytterörelsen, en av våra äldsta folkrörelser. Huvudsyftet var att stärka Sveriges försvar i händelse av krig. Men rörelsen hade också inrikespolitiska undertoner. En beväpnad och vapentränad allmänhet sågs som den yttersta garanten för en välfungerande demokrati. Etablissemanget skulle inte kunna nonchalera den liberala medelklassens politiska strävanden.

När verksamheten var som mest omfattande, vid mitten av 1860-talet, var sammanlagt över 40 000 svenskar anslutna. Med så många vapen i omlopp fanns förstås risken att någon bössa kunde hamna i orätta händer.

Hösten 1864 fick styrelsen för Ovansjö frivilliga skarpskytteförening ett känsligt ärende att ta ställning till. På väg hem från en vapenövning hade några medlemmar "föröfvat det oskick att, kl. mellan 10 och 11 på aftonen aflossa skarpa skott, dels inne å gården på Westerberg dels å öppen landsväg derigenom störande folks hemfrid". Styrelsen tog allvarligt på det inträffade, inte minst för att det riskerade att skada föreningens rykte. Förbrytarna uteslöts under sex månader och förklarades även "oberättigade för denna tid bära föreningens uniform". Det var frihet under ansvar som gällde för en skarpskytt i fosterlandets tjänst. 

Några år in på 1900-talet ändrade skarpskytterörelsen karaktär. Från att ha varit en frivillig folkbeväpning övergick föreningarna till att mer likna vår tids sportskytteklubbar. Man kan konstatera att vid det laget hade skarpskyttarna fått igenom sina viktigaste politiska krav. 1865-1866 genomdrevs representationsreformen som innebar ett första steg mot vår nuvarande parlamentariska demokrati. När sedan allmän värnplikt infördes 1901 blev skarpskytterörelsen i sin ursprungliga form på sätt och vis överflödig. 

På Arkiv Gävleborg förvaras ett drygt trettiotal arkiv från föreningar med rötter i 1800-talets skarpskytterörelse. Några av dem är fortfarande aktiva som sportskytteklubbar.

Jörgen Björk