Dokument i fokus

Grytan kokar. Året är 1909 och platsen Stockholm. Bild från Frälsningsarméns hemsida.

”Håll grytan kokande” manar Frälsningsarmén inför varje jul. I dag kan en som vill ge en slant swisha en slant till ett konto, men länge var det reda pengar som skulle läggas i gjutjärnsgrytorna. På vakt vid grytorna stod dessutom en uniformerad frälsningssoldat.

Idén föddes redan 1891 i San Francisco. Frälsningskapten Joseph McFee ska ha oroat sig över hur han skulle kunna samla in tillräckligt med pengar för att kunna hjälpa alla fattiga familjer inför julen och kom ihåg att man i Liverpool samlat in pengar i just en gryta vid något tillfälle.

Grytan blev en succé och spred sig över världen. 1907 ställdes den första grytan fram i Sverige och bara något år senare kokade grytorna runt om i landet.

Hudiksvallskåren syförening förde kassabok över grytinsamlingen i början på seklet.

I Hudiksvall var man igång senast 1911. Frälsningsarméns syförening för i alla fall kassabok från 1911 över grytinsamlingen, den finns bevarad i Arkiv Gävleborg. Det året lyckades man få in 163 kronor och 33 öre, insamlingen pågick bara i tre dagar före julafton.

Pengarna gick till matkorgar som delades ut till fattiga hushåll. Det hände att man också gav andra bidrag, 1912 får en ”fattig kvinna” en krona, ”en sjuk” får 4 kronor till en tågbiljett och 10 kronor delas ut till ”Wimans begravning”.

1913 fick man in 254 kronor. Det räckte till 45 julkorgar, 40 med mat för fem personer och ytterligare fem med mat för åtta personer till stora familjer.

Ulla Ejemar

Joel Emanuel Hägglund som ung.

2015 är året som uppmärksammat hundraårsminnet av Joe Hills död.

19 november 1915 avrättades han i Salt Lake City, dömd för ett mord som många tror att han aldrig begick. Joel Hägglund, som han hette som Gävlepojk, har gått till historien som fackföreningsaktivist, diktare och sångare.

I Gävle finns Joe Hill-gården, vi vet vilka skolor han gick i och en hel del om hans föräldrar och syskon. Källorna om den unge Joe Hill själv är få, däremot har hans syster Ellen berättat en del i intervjuer.

Joe Hill föddes 1879 och växte upp i ett Gävle präglat av nya idéer som bröt mot det gamla: Arbetarrörelsens framväxt och den frikyrkliga väckelsen. Enligt systern Ellen förekom det ändå aldrig diskussioner om politik i hemmet, Joe Hills engagemang ska ha väckts först av erfarenheterna i Amerika. Främmande för facket var han dock inte under tiden i Gävle visar det sig.

J Hägglund står som tredje namn uppifrån i matrikeln från Metallindustriarbetareförbundet avd 2 Gävle. Klicka på bilden för större storlek!

I Arkiv Gävleborg finns matrikeln för Jern- och metallarbetareförbundet avdelning 2. Där har Joel Hägglund också en rad. 13 april 1899 skriver han in sig i fackföreningen men redan 1 juli samma år blir han utesluten på grund av bristande betalning, ett vanligt skäl.

Joel Hägglund står som ”filare”. Av fackföreningens protokoll framgår att man våren 1899 var aktiv med att agitera och värva medlemmar på bland annat Skoglund och Olsson och Gävle Verkstäder. Om Joel Hägglund då jobbade på något av de företagen vet vi däremot inte.

Via muntliga källor vet vi att han hade många tillfälliga jobb innan han emigrerade. Han ska ha varit eldare, jobbat i repslageri, i hamnen och på lådfabrik. Filare fanns oftast i mekaniska verkstäder. De ”filade till”, finjusterade, delar till exempelvis maskiner eftersom man inte hade tekniken att tillverka delarna med precision direkt.

Ulla Ejemar

Friska ungdomar med starka ben gör reklam för mjölk.

Den är 87 millimeter bred och 107 millimeter hög. Denna minimala atlas var ett led i en av landets mest framgångsrika lobby- och marknadsföringskampanjer.

Föreningen Mjölkpropagandan bildades 1930, en föregångare sjösattes redan 1923. Syftet var att få svenska folket att dricka mjölk. Kaffet, länge en vanlig frukostdryck även för barn, var huvudfiende till att börja med.

I atlasen varnar Mjölkfrämjandet för kaffet!

"Kaffepojken blir ofta efter både i skolan och livet" står det ordagrant i den lilla atlasen som delades ut till skolbarn. Den är troligen från 1930-talet och ett typiskt exempel på propagandan.

Bönder, mejerier och politiker var alla överens: Färsk mjölk med sin rikedom på proteiner, vitaminer och mineraler skulle lyfta folkhälsan och skapa ”A-barn”. Broschyrer, affischer, filmer och tävlingar – alla trummade de in budskapet om mjölkens förträfflighet. I folkskolorna fick barnen gratis mjölk på lunchen, på lektionerna uppvaktades de med information och reklam för mjölk.

Baksidan på atlasen som Mjölkpropagandan delade ut.

Tvärt emot vad många tror var mjölk inte något man drack i stora mängder i bondesamhället. Det var det framväxande industrisamhället med separatorn, homogeniseringen och pastöriseringen som utgjorde förutsättningen för den färska mjölkens framgång. För att minska spridningen av tuberkulos blev det 1937 lag på att mejerierna måste pastörisera mjölken. Pastörisering innebär att mjölken hettas upp en kort stund så att bakterier och vissa mikroorganismer dör.

Idag är det Mjölkfrämjandet som tagit på sig rollen att främja mjölkdrickandet.
Ulla Ejemar

Vykort i färg med spatserande Brynäsbor framför Immanuelskyrkan.

Immanuelskyrkan är något av ett landmärke för stadsdelen Brynäs i Gävle. För drygt ett år sedan höll baptistförsamlingen sin sista gudstjänst här, den krympande församlingen orkade inte längre med sitt stora hus.

Ännu vet vi inte vad som ska hända med byggnaden som rymmer mycket historia. Den invigdes 1904, ritad av den kände Gävlearkitekten Erik Alfred Hedin.

Redan 1858 bildade åtta döpta personer Gävle 1:a baptistförsamling, inom något år hade de startat sjukhjälpsförening, fattigkassa och söndagsskola. Församlingen växte och 1873 skaffade den sig ett eget hus, Elimkapellet i hörnet Hantverkargatan/Kopparslagargatan.

Det såldes när den nya kyrkan togs i bruk 1904. Bilderna här intill visar att husets utseende varit sig tämligen likt genom åren, omgivningen har ändrats betydligt mer radikalt.

Baptistförsamlingens 50-årsjubileum 1908 lockade massor av folk.
Tittar man noga på bilden ser man skyltar för Carl Hallins rakstuga och Antons Sjögrens fotoateljé.

Erik Alfred Hedin var något av en expert på att rita just frikyrkor och bönhus, han utformade även typritningar åt Missionsförbundet.

I Gävle står två av hans kyrkor kvar: Immanuelskyrkan och Sjömanskyrkan.

Flera kyrkor är rivna. Som den storslagna Betlehemskyrkan, den rymde 1 300 personer, byggdes 1879 och revs 1975. Samma öde mötte metodistkyrkorna S:t Matteus på Öster och S:t Petri på Söder, båda offrades i mitten på 60-talet.

I Gävle kommun har det dessutom funnits missionshus uppförda efter hans typritningar både i Holmsund i Bomhus och i Norrsundet, inte heller de finns kvar. I Ockelbo och Torsåker står däremot hus byggda efter typritningarna fortfarande kvar.

Ulla Ejemar

Kyrkan hade en period en mörkare kulör.
Bilden troligen från 50- eller 60-talen.

Vintersport är härligt, inte minst pauserna i solen med matsäck och varm choklad! Men att slänga sig utför en brant i sportkeps på skidor och hoppas att luften bär mot en stilfull poänggivande landning, det känns långt från bekvämlighetszonen.

För Ernst Henning, Lars Sören Molin, Widar Tholén och andra var det nog inga bekymmer. De tävlade i backhoppning för olika idrottsklubbar i länet under 1930- och 1940-talen.

Ernst Henning, Stands IF, i ett hopp på SM i backhoppning i Hudiksvall 1942

Widar Tholén från Sandviken i Kungsberget på Backhoppnings-DM 1936

Redan i början av seklet genomfördes tävlingar och mästerskap i backar i Bollnäs, Söderala och Hudiksvall. Som på bilderna på Baggberget i Söderala 1904 och Rasslaberget i Bollnäs 1920. Flera föreningar tog hjälp av norrmän vana att anlägga hoppbackar. De tidiga tävlingarna var ofta en kombination av backhoppning och terrängskidlöpning, där hoppoäng och terrängtider lades ihop.

I Bollnäs anordnades DM i backåkning för juniorer och seniorer 1910. Tävlingen arrangerades av Bollnäs Gymnastik- och Idrottsförening och hade stor publik. Ett tävlingsprotokoll visar att en hoppmätare mätte hoppen och stilen bedömdes av domare. Deltagarna hade fyra hopp på sig i en omgång och hopplängden varierade mellan 8 och 20 meter.

Tävlingsprotokoll från 27/2 1910 på Hälsinglands Idrottsförbunds distriktmästerskapstävling i backåkning i Bollnäs

Backhoppartraditionen kom från Norge och introducerades i Sverige på slutet av 1800-talet. Fina foton, program och resultat från mästerskap och tävlingar finns bevarade i länets idrottsföreningars arkiv.

Åshammar IK:s hoppbacke invigdes 1929 och Lars Sören Molin, Storviks IF, vann tävlingen med ett hopp på 20,80 meter.

På 1940-talet och framåt bildades egna sektioner för backhoppning till exempel inom Hälsinglands Skididrottsförbund. Slalom fick så småningom också en egen sektion, men det är en annan historia.

Camilla Larsson

Böcklingfärs, panerad och stekt i njurtalg. Se där har vi receptet på ”böcklingkotletter”. Då kanske Norrlandsmusslorna, som mest liknar små pajer med purjo och böckling, känns mer anpassade till dagens matvanor.

Böcklingkotletterna och Norrlandsmusslorna är två av alla de recept som återfinns i Gävlefisks arkiv.

Recept från 1944 ur häftet "Receptsamling för fiskrätter".

Gävlefisk, eller mer korrekt Producentorganisationen Gävlefisk ekonomisk förening, startades formellt 1935. Organisationen har förändrats och bytt namn flera gånger och den omfattar sedan länge inte enbart Gävlekusten utan sträcker sig från Uppland till Västerbotten.

Meningen var – och är – förstås att värna medlemmarnas intressen. Ett sätt att göra det är att uppmuntra oss konsumenter att äta fisk!

I Gävlefisks arkiv finns bland annat receptböcker och tidstypiska annonser.

Annons från 1943 som pekar på fiskets betydelse i ransoneringstider.

Mitt under brinnande världskrig, 1943, påminner annonserna om att ”fiskerinäringen är av oskattbart värde för folkförsörjningen”. När många andra varor var ransonerade fanns i alla fall strömmingen att ta till och då var det en fördel om husmödrarna kunde få tips om hur den skulle varieras.

När kriget tog slut och importen åter tog fart blev det tuffare för fiskeriet och strömmingen, det gällde att anpassa sig till nya tider. 1955 dyker den frysta fisken upp. I annonser i Gefle Dagblad och Norrlands-Posten lanseras ”maskinrensad” strömming i paket.

1955 lanserade Gävlefisk fryst strömming.

Reklammaterialet är bara en liten del av Gävlefisks omfattande arkiv. Här finns allt från protokoll som berättar om organisationens historia och ekonomi till utredningar om fisket och detaljer om hur gäddrom ska kläckas och fiskyngel planteras ut.
Arkivet innehåller också foton, som på den snygga firmabilen här nedan fotograferad framför slottet i Uppsala.
Ulla Ejemar

Gävlefisks bil fotograferad av Östlings foto.

Aftontidningen gjorde 1944 ett reportage från Vadtorp och berättade om Anna.

Anna sitter och stickar, det är första gången hon har semester. Första gången sedan hon gifte sig för 40 år sedan som hon äter mat hon inte lagat själv och sover i en säng någon annan bäddat.

Tidningsklippet återfinns i arkivet från ”Föreningen kvinnornas semesterhem Vadtorp i Gävleborgs län”. Föreningen har lämnat efter sig ett omfattande arkiv som berättar om hur husmödrar för första gången i sitt liv fick ”bara vara” som vi säger i dag.

Vadtorp utanför Söderhamn öppnades 1937 av Gävleborgs socialdemokratiska kvinnodistrikt. Behovet av att hitta ett ställe där ”trötta mödrar” fick vila hade diskuterats i åratal. Men hur skulle man få fram pengar?

Inez Wickström skulle bli legendarisk för sin insats för s-kvinnorna och Vadtorp. Hon fick ansvaret att förverkliga idén om ett semesterhem. Ett intensivt samlande började; kvinnoklubbar, arbetarkommuner, fackföreningar och kooperativa föreningar bidrog med belopp om tio, tjugo och femtio kronor.

Inez Wickström omgiven av personal och besökare på Vadtorp. Inez är kvinnan med vitt hår.

1937 kunde man så för 5 000 kronor köpa Vadtorp av rådmannen Magnell. Fyra rum i huvudbyggnaden och två mindre stugor på gården. Elektriskt ljus och telefon.

Redan första sommaren fick 51 kvinnor chans till två veckors semester var. De fick gå till dukat bord, de vägdes vid ankomst och vid avresa – meningen var att de skulle gå upp i vikt av den rikliga och goda maten. Lite underhållning ingick i vistelsen, mycket sång, en tur med roddbåten och kaffe i trädgården.

Inez Wickström tittar ut över gården med vilande kvinnor en fin sommardag.

Närmare 7 000 kvinnor från länet hann fira semester på Vadtorp under storhetstiden som varade fram till 60-talet. I slutet av 70-talet avvecklades verksamheten.

Inez Wickström var ordförande ända till 1973. Hon kallade sig ”Hälsinglands största tiggerska”, för arbetet med att samla in pengar tog inte slut i och med starten. Under alla år fortsatte insamlandet. Hon sökte pengar hos myndigheter och olika fonder liksom från arbetarrörelsens organisationer. Företag kunde också bidra, Perstorp sponsrade till exempel med en gratis leverans av nymodigheten ”Perstorpsplattan” när köket skulle rustas.

Vadtorp var inte landets enda semesterhem för kvinnor. S-kvinnorna öppnade sitt första 1931 i Västmanland. Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Röda korset hade också semesterhem för kvinnor. Bidrag till resa och uppehälle kunde kvinnorna få från sin kommuns barnavårdsnämnd, från sin kvinnoklubb eller någon annan förening.

"Kärleken är hävstången till allt stort" står det på tavlan som hängde på Vadtorp.
Orden var en ledstjärna för Inez Wickström.

Ulla Ejemar

Per Eriksson och hans familj framför "Petters" i Holm, Hög.
Hustrun Brita står längst till höger. Per Eriksson ledde baptistförsamlingen i 40 år.

Per Eriksson i Hög utanför Hudiksvall hade ett rejält hus, en riktig Hälsingegård. Redan när bygget tog sin början fanns planer på att inreda en stor bönsal i övervåningen och så blev det. Salen blev ett hem för Högs baptistförsamling i 30 år. Dessutom huserade här baptisternas ungdomsförening och Blå Bandsföreningen, en kristen nykterhetsförening som Per Eriksson och hustrun Brita var aktiva i.

”Petters” som gården kallas var inte den enda i Hög som höll sig med bönsal. Väckelserörelsen verkar ha varit stark i bygden, i flera av gårdarna har den kristna frikyrkligheten haft salar.

Baptistförsamlingen i Hög bildades 1897, drivande var Per Eriksson. Församlingen har lämnat efter sig ett fint arkiv som berättar om söndagsskolan och syföreningen, om kaffe- och sångstunder, om insamlingar till inre och yttre mission och inte minst om själva bönsalen.

Tack vare sparade protokoll och kassaböcker vet vi att nya bänkar köptes in i juni 1898. På dem satt man samma sommar och diskuterade ämnen som ”Kan man vara en fåvitsk jungfru utan att veta det?” Protokollen berättar också om att man 1901 lät köpa in en orgel och att man 1918 drog in el och fick elektriskt ljus. Glödlamporna kostade 40 kronor!

Salen som den såg ut sedan elektricitet dragits in 1918.

1926 förberedde man föreningens 30-årsjubileum och inför det måste förstås bönsalen snyggas till. Helmer i Westeråkern fick uppdraget att göra jobbet, men om det var han eller någon annan som slutförde det framgår inte. Helmer själv uteslöts i alla fall ur församlingen innan jobbet var klart för han hade ”överlåtit sig åt synden”. Vad han gjort vet vi inte, men tapeterna kom i alla fall upp och församlingen kunde fira sitt 30-årsjubileum i salen som ännu finns kvar.

Ulla Ejemar

Salen i dag med tapeterna som troligen kom upp inför att församlingen skulle fira 30 år 1927.

Högs baptistförsamling i början på 1900-talet.

Visst ser de både glada och lite allvarsamma ut? Det är Högs baptister som fotograferats ute i det fria i början av 1900-talet. Den lille pojken är Bertil, han sitter mellan sin mor Brita och far Per Eriksson som leder församlingen. Vilka de andra är vet vi inte.

Den frikyrkliga väckelsen erbjöd ett alternativ till en som många tyckte stelnad och auktoritär statskyrka. Men samhörigheten i församlingarna var inte villkorslös. Protokoll och matriklar från tidiga 1900-talet berättar om sång, bibelläsning, trevliga utflykter och insamlingar till missionärer, men också om uteslutningar för ”avfall” och ”syndafall”.

Medlemsmatrikel från Högs baptistförsamling. Klicka på bilden för större format.

Precis som i statskyrkan förväntades man som troende flitigt delta i möten och gudstjänster och helst avhålla sig från kortspel och annat ”lättfärdigt”.

Anna Pettersson diskuterades tre gånger under våren 1901 i Högsförsamlingen. Hon hade inlett ”bekantskap med en otrogen”. Hur skulle man göra om en medlem ville ingå äktenskap med en otrogen, en som inte tillhörde baptistförsamlingen?

Ordförande Per Eriksson läste upp olika bibelställen och kom fram till att det var ”af Gud strängeligen förbjudet”. Två församlingsmedlemmar sökte upp Anna för att tala henne till rätta. Anna var inte beredd att ge upp sin kärlek och förklarade att hon fortfarande hade frid med Gud. Detta ledde till att Anna blev utesluten för syndafall.

Protokollsutdrag från 1901. Församlingen beslöt att Anna skulle uteslutas eftersom hon inte hörsammat uppmaningen att inte gifta sig med en "otrogen".

Hon var inte ensam, varken i Högs baptistförsamling eller inom väckelserörelsen överlag. Klara Kalsson fick till exempel lämna församlingen sedan den nåtts av ryktet att hon efter sin flytt till Hudiksvall ”ej har lefvat som sig bör af en kristen bland de ogudaktiga”

Agerandet baserades på en strikt tolkning utifrån Bibeln och då särskilt en passus i Matteusevangeliets kapitel 18: ”Men om din broder syndar mot dig, så gå och tillrättavisa honom mellan dig och honom allena. Om han hör dig, så har du vunnit din broder. Men om han icke hör dig, så tag med dig ännu en eller två, på att hvar sak må bestämmas efter två eller tre vittnens utsago. Men hör han dem icke, så säg det till församlingen. Hör han icke heller församlingen, så vare han för dig såsom hedningen och publikanen.”

Medlemsmatriklar och protokoll visar också att den som ångrade sig eller bättrade sig kunde återupptas i församlingen. Hur det gick för Anna och Klara vet vi inte.

Ulla Ejemar

Gefle Kvinnliga Gymnastikförening den 24 april 1931

Långt innan allmän rösträtt infördes i Sverige var kvinnor aktiva i föreningslivet. Ett fint exmpel med spännande kvinnoprofiler är Gefle Kvinnliga Gymnastikförening, som några lärare i en gymnastikgrupp startade på Högre flickskolan 1891. Ida Wikner, Tekla Swedlund och andra ville med föreningen erbjuda kvinnor mellan 15 och 45 år organiserad friskgymnastik, som det kallades.

I början hade gymnasterna sina träningar i ett klassrum på Högre flickskolan, där fler av dem också arbetade. Skolan grundades och drevs av Karolina Själander, som var en ivrig förespråkare för fysisk aktivitet och gymnastik för både elever och lärare. Hon levde kanske som hon lärde för hon deltog själv i gymnastiken.

Organiserad friskgymnastik - bra för det mesta! Ett kort med information om nya träningstider för medlemmarna i gymnastikföreningen.

Karolina Själander var en känd person i Gävle, engagerad och drivande i flera föreningar. Hon hade starka åsikter om kvinnors rätt till utbildning och politisk rösträtt, hon var kristen, nykterist och vegetarian. Hennes engagemang för kvinnors politiska rättigheter ledde till att hon valdes till ordförande i lokalföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (FKPR) från starten 1903 fram till den allmänna rösträttens införande. Och som en direkt följd av den blev Karolina Själander en av de första kvinnorna att ta plats i stadsfullmäktige som 70-åring, då som representant för Gefle Moderata Förening.

Karolina Själander 70 år

Tekla Swedlund kom tillbaka till Gävle och gymnastikföreningen efter några år, då i rollen som tränare. Dessförinnan hade Swedlund som en av 25 kvinnor tagit examen som gymnastikdirektör på Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm (GIH) år 1893. Efter det åkte hon till USA och arbetade som sjukgymnast en period innan hon återvände till Gävle.

Tekla Swedlund

I USA hade Tekla Swedlund fått upp ögonen för en då okänd sport i Sverige - basket - som hon också lät deltagarna i Gefle Kvinnliga Gymnastikförening prova. Idag anses Swedberg vara den som introducerade basket i Sverige.

I 23 år var Tekla Swedlund tränare i gymnastikföreningen och under många år även dess ordförande. Precis som Själander var Swedlund en engagerad föreningsmänniska. Hon drev frågan om husmödrars möjlighet till semester i Gefle Stugförening, där hon också var ordförande i nära 30 år. Båda kvinnorna satt också under en period i styrelsen för Vita Bandet, en kristen nykterhetsförening som höll sina möten på Högre flickskolan.

Fram till 1949 fortsatte Gefle Kvinnliga Gymnastikförening utveckla sin verksamhet för kvinnor och juniorer med träning, märkestagning och uppvisningar. Då uppgick föreningen i nystartade Gefle Gymnastikförening tillsammans med fyra andra föreningar.

Ett urklipp från Gefle Dagblad inklistrat i Gefle Kvinnliga Gymnastikförenings klippbok.

Camilla Larsson

Kastets sågverk. Årtal okänt.

Jobbade farfarsfar på Kastets sågverk? Var han knubbkapare, flismatare eller rentav ribblastare?Förenings- och företagsarkiv kan vara en guldgruva för den släktforskare som vill ta reda på mer än vad kyrkböckerna ger besked om.

Fackliga organisationer, frikyrkor och nykterhetsorganisationer är bara några av alla som fört matriklar över sina medlemmar och ofta sparat dem.

Vykort från Kastet 1902. Det är taget där rännan når havet, arbetarna syns knappt.

I Arkiv Gävleborg finns till exempel matriklar från Svenska sågverks- och brädgårdsarbetareförbundets avdelning i Bomhus och Kastet. 1902 listas varje medlem och vad han gör. Här kan man om man har tur få veta vad farfarsfar gjorde mer exakt för här finns en lång rad glömda yrkestitlar: Kollastare, smörjare, ribblastare, spelkarl och bakkapare är några. I matrikeln kan man också se att enstaka medlemmar slutat för att bege sig till Amerika.

Medlemsmatrikel från 1902 från Bomhus och Kastet.
Klicka på bilden så blir den större!

IOGT-logen Hudiksvall No 223 inleder sin matrikel från 1882 med att tala om vilka som grundat logen, därefter kommer den förbindelse som alla medlemmar lovar att följa. De ska ”ej tillvärka, köpa, selja, nyttja, anskaffa eller bruka Sprit”. I medlemslistan tas även här yrke och bostadsort upp. Flera är som L O Spetz klampare till yrket. Klamparen jobbade också på sågverk, han sorterade det sågade virket efter sort och kvalitet.

Matrikel från IOGT-logen 223 i Hudiksvall.
Den börjar med "förbindelsen" med nykterhetslöftet.

Alla matriklar är inte lika detaljerade. Ofta finns bara en lista med namn som bekräftar att någon varit medlem men det kan vara inkörsporten som gör det motiverat söka vidare i arkivmaterial som berättar om vad man gjorde i fackföreningen, idrottsföreningen, baptistförsamlingen eller IOGT-logen.

Ulla Ejemar

Avräkningsböcker från Oslättfors bruk.

På bruken fördes bok över det mesta. Arbetsprestationer, löner och inköp i brukshandeln noterades noga av bokhållarna. Den som har bruksfolk i sin släkt kan med lite tur skapa sig en levande och detaljerad bild av enskilda bruksarbetares liv. I Arkiv Gävleborg finns arkivet från Oslättfors bruk.

Bruksarbetaren Carl Pierrous namn är prydligt texat högst upp i avräkningsboken för 1880. Vi får veta att han i december 1879 fått ut 40 kronor i kontant lön och att han köpt råg, korn, malt, salt, strömming och till och med lite fläsk i brukshandeln.

Carl Pierrou är spiksmed, en flitig och sådan. Han tillverkar massvis med furuspik, båtspik, ekespik och ”railspik”. Det sistnämnda bör rimligen vara avsett för järnvägen.

Ett uppslag i avräkningsboken över Carl Pierrou. Klicka på bilden för en större version!

Bruket är ett eget samhälle som är självförsörjande på mycket, man har både ladugård och trädgårdsodlingar. Det förs givetvis bok också över dem.

Av bokföringen från handelsträdgården framgår att familjen Pierrou köper vitkål, kålrötter, morötter, purjolök och även kryddor som mejram och persilja. I kontot över köttförsäljningen kan man se att Carl Pierrou är en av dem som köper en del av ”skomakare Åsbrinks ko”.

Hur Åsbrinks ko fördelades kan du se här: http://www.arkivgavleborg.se/Filer/Dokument_i_fokus/kottforsaljning.pdf

Ulla Ejemar

På 1860-talet uppstod skarpskytterörelsen, en av våra äldsta folkrörelser. Huvudsyftet var att stärka Sveriges försvar i händelse av krig. Men rörelsen hade också inrikespolitiska undertoner. En beväpnad och vapentränad allmänhet sågs som den yttersta garanten för en välfungerande demokrati. Etablissemanget skulle inte kunna nonchalera den liberala medelklassens politiska strävanden.

Skarpskyttarna B. Eklund, C. E. Flodström, S. Eriksson, O. Säfvenström och A. Svensson. Fanan är Gävleborgs skytteförbunds.

När verksamheten var som mest omfattande, vid mitten av 1860-talet, var sammanlagt över 40 000 svenskar anslutna. Med så många vapen i omlopp fanns förstås risken att någon bössa kunde hamna i orätta händer.

Hösten 1864 fick styrelsen för Ovansjö frivilliga skarpskytteförening ett känsligt ärende att ta ställning till. På väg hem från en vapenövning hade några medlemmar "föröfvat det oskick att, kl. mellan 10 och 11 på aftonen aflossa skarpa skott, dels inne å gården på Westerberg dels å öppen landsväg derigenom störande folks hemfrid". Styrelsen tog allvarligt på det inträffade, inte minst för att det riskerade att skada föreningens rykte. Förbrytarna uteslöts under sex månader och förklarades även "oberättigade för denna tid bära föreningens uniform". Det var frihet under ansvar som gällde för en skarpskytt i fosterlandets tjänst.

Ur Ovansjö frivilliga skarpskytteförenings styrelseprotokoll den 30 oktober 1864.

Några år in på 1900-talet ändrade skarpskytterörelsen karaktär. Från att ha varit en frivillig folkbeväpning övergick föreningarna till att mer likna vår tids sportskytteklubbar. Man kan konstatera att vid det laget hade skarpskyttarna fått igenom sina viktigaste politiska krav. 1865-1866 genomdrevs representationsreformen som innebar ett första steg mot vår nuvarande parlamentariska demokrati. När sedan allmän värnplikt infördes 1901 blev skarpskytterörelsen i sin ursprungliga form på sätt och vis överflödig.

Bollnäs skyttegille med rötter i 1800-talets skarpskytterörelse. Fr v. G. Jonsson, B. Eriksson och B. Öhman vid en tävling 1956.

På Arkiv Gävleborg förvaras ett drygt trettiotal arkiv från föreningar med rötter i 1800-talets skarpskytterörelse. Några av dem är fortfarande aktiva som sportskytteklubbar.

Jörgen Björk

Tre av deltagarna vid städningen 1956.

En aprildag i Hofors. Ett trettiotal pensionärer sluter upp klockan åtta på morgonen med räfsor – Hofors Folkets park ska vårstädas.

Klockan åtta var det samling!

Både 1955 och 1956 städade pensionärerna parken. Folkets hus-föreningen bjöd på lunch efteråt som lön för mödan. Det är möjligt att städningen gick till så här många andra år också, men i arkivet finns just dessa två åren dokumenterade med foton och tidningsklipp.

1955 var det 33 pensionärer som städade berättar klippet.

Folkets Hus i Hofors har månat om sin historia och sitt arkiv. Det äldsta materialet är från 1906, det år då föreningen startade på initiativ av den socialdemokratiska ungdomsklubben. Drömmen var ett hus där man kunde hålla möten utan att be någon annan om lov men också ett ställe där folk kunde roa sig.

Första uppgiften var att skaffa fram en tomt. Tomten köptes av hemmansägaren Erik Norgren i Böle. Den var skogbevuxen, men föreningen hade inte hade råd att köpa den med skog så Norgren fick se till att avverka träden först …

Inför bygget såldes andelar i föreningen för 2 kronor per styck, mot avbetalning! 1909 hade man lyckats få upp en paviljong, ett första Folkets hus.

Redan 1907 hade man satsat på det som skulle bli Folkets park, enligt föreningens egen historik.

Man ville skapa ett ställe där folk kunde ha roligt, men också något som gav inkomster till föreningens skrala kassa. Och det kunde man få genom att ordna danser och fester.

36 pensionärer slöt upp vid vårstädningen 1956.

Under åren utvidgades Folkets park bit för bit, mycket av arbetet gjordes av frivilliga som ställde upp efter skiftet på bruket. Det var ett tufft jobb eftersom marken varit skog och där fanns mycket sten. Flera i städpatrullen hade varit med redan på den tiden, berättar tidningsklippet här ovan.

Ulla Ejemar

På 50-talet snurrade hjulen i svensk industri. Europa skulle byggas upp efter kriget och svenskt stål bet bra. I Hofors gjorde dåvarande ägaren SKF stora investeringar och arbetskraften ville aldrig räcka till. Arbetare lockades hit från hela Europa. Tretton olika nationaliteter fanns representerade på järnbruket 1953 då cirka 2 600 arbetade i järnbruket.

Men det fanns ett problem – kvinnobristen.

Till och med rikspressen intresserade sig för frågan. Enligt en artikel i Expressen 1953 hade Hofors ett stort överskott män, närmare bestämt cirka 1 000 ungkarlar.
Bilden av dessa kvinnolösa män är dyster; de bor i baracker, har inget vettigt att göra av sin fritid och tar ofta till flaskan. På helgerna åker de till Falun eller Sandviken för att roa sig och få träffa tjejer. Hoforsflickorna har, enligt samma artikel, blivit kräsna. ”De vet att de kan välja och vraka efter behag.”

Expressens reportage om Hofors 1953.

Det är Folkets hus i Hofors som sparat tidningsklippen i sitt arkiv. För Folkets hus liksom många andra i samhället grubblade på hur problemet skulle lösas. Hur locka kvinnor till Hofors? Folkets hus tog ett uppmärksammat initiativ: De bjöd tjejer från Falun på gratis bussresa till dansen i Hofors!

Aftonbladets artikel om dansbussen.

Artikeln i Aftonbladet berättar att bussen snabbt blev fulltecknad och resan lyckad. Valde någon Faluflicka att stanna i Hofors? Det får vi inte veta.

Rikspressen gjorde sig lite lustig över kvinnobristen, men problemet togs också på stort allvar i samhället. I artiklarna berättas lite mer om hur man resonerade kring problemet med den ojämna könsfördelningen i samhället. Mait Eriksson var ordförande i en kommitté som utredde ungkarlarnas situation. Kommittén liksom facket på bruket kom till samma slutsats: Något måste göras för att skapa jobb som också kvinnor ville ha i Hofors.
Ulla Ejemar

Kvinnobristen från den humoristiska sidan.

Frälsningssoldaten Hanna Andersson med budskapet
"Jesus kommer snart" på tröjan. Till vänster Augusta Lindblad.

"Allt för Jesus", ”Jesus kommer snart” eller ”Herren är min domare”.

Tröjor med tryckta budskap är vardagsmat i dag, men när pionjärerna inom Frälsningsarmén dök upp i sina röda tröjor med broderade bekännelser var det något helt nytt.

Frälsningsarmén skrev historia med sin militära organisation, sitt sociala arbete och att kvinnor hade samma rätt som män predika. Frälsningssoldaterna skrev också historia genom att snabbt ta till sig tekniska nyheter och testa nya former att föra ut sitt budskap.

Redan i slutet på 1800-talet köpte man in cyklar, då kunde soldaterna ta sig runt i bygder dit inte tågen gick. Skrivmaskinen var en annan teknisk uppfinning som man snabbt införskaffade.

Frälsningsarmén använde gärna den moderna tidens symboler i sin marknadsföring. I annonser kunde armén framställa sig som ett framrusande tåg. Med sina röda skjortor, sina uniformer, hornmusiken och ett språkbruk hämtat från det militära gjorde armén avtryck.

Broderiet på tröjan är delvis dolt
på fotot från Carl Larssons ateljé..

Tröjorna med handbroderade bekännelser var alltså bara ett exempel. De kunde se lite olika ut men de var alltid röda. På ateljéfotot här ovan poserar soldaten Hanna Andersson i sin tröja med devisen ”Jesus kommer snart”. Det fotot liksom de andra två återfinns i Gävles frälsningsarmés arkiv.

Frälsningsarmén grundades i England på 1860-talet av William och Catherine Booth. Den kom till Sverige 1882. Att ”öppna eld” kallades det när armén etablerade sig på en ny ort. I Gävle öppnade man eld redan 1888, i Askesta utanför Söderhamn 1890, i Ljusdal 1891 och i Hudiksvall 1892.

Ulla Ejemar

Enbart ett s skymtar under jackan,
men det står säkert Jesus.

Detalj av baksidan med tallar och en gran .

Ibland är baksidan mer intressant än framsidan. Så är det med fanan från Torsåkers arbetarkommun. Där stiger solen upp över tall och gran. Barrträd tillhör annars inte det vanligaste på fanor och standar, olivkvistar och ekblad är däremot återkommande symboler.

Att ha ett eget tecken att samlas kring har varit viktigt inom folkrörelserna. Det är svårt att tänka sig ett 1 maj-tåg utan röda fanor. Dagen firas som arbetarrörelsens internationella högtidsdag sedan 1890. I Sverige blev den helgdag 1939.

Det är inte osannolikt att det var just den dagen fanan från Torsåker kom ut i friska luften första gången.

Den är i gott skick och har en rad klassiska symboler: arbetaren med spaden, olivkvisten för fred, den uppåtgående solen för visionerna och en ljus framtid. På baksidan finns devisen ”Upplysning är makt”. Och barrträden förstås.

Framsidan, något beskuren. 1919 bildades arbetarekommunen.

I arkivet från Torsåkers arbetarkommun kan man följa hur det gick till när fanan köptes.

12 oktober 1938 fattas beslutet att skaffa en fana till 20-årsjubileet. Pengar skulle samlas in på frivillig väg. Det gick tydligen snabbt, redan i januari 1939 skickades beställning till Örebro och firma Viktor Lindblad som var specialiserad på fanor och standar till folkrörelserna.

Kvittot är bevarat, fanan kostade 205 kronor.

Vid 20-årsfesten 9 april 1939 invigdes fanan. Men kom den då till användning 1 maj 1939?

Av ett protokoll framgår att Tage Jönsson och Rune Sundberg utsågs till fanbärare och att man eventuellt skulle ansluta sig till ett tåg i Storvik. Hur det blev med tåget i Storvik berättar tyvärr inte handlingarna.

Fanan är bara en av alla i Arkiv Gävleborgs stora samling. Databasen med bilder på fanor, standar och banderoller har nyligen utökats med nya bilder. Ta chansen att botanisera bland dem här https://arkivgavleborg.positionett.se/fanor.php

Ulla Ejemar

Vita rosor från 1960-talet.

Den vita färgen står för det rena och nyktra. Så vad var väl lämpligare än att visa sitt stöd för nykterheten med en vit ros på kappan eller kavajen?

I en av kartongerna i Arkiv Gävleborg finns två små vita tygrosor. Kommittén för Folknykterhetens dag i Ljusne har sparat dem tillsammans med redovisningen av försäljningen under några av 60-talets första år.

Rosorna såldes inför Folknykterhetens dag på Kristi Himmelsfärds dag, man tror att idén till den vita rosen hämtades från USA där förbudsvännerna använde en vit ros som sin symbol.

Affisch från 1934 med reklam för både dagen och rosen.

I Sverige åkte nykterhetsrörelsen på ett rejält bakslag i förbudsomröstningen 1922. Det gick inte att få en majoritet av svenska folket att rösta för ett totalförbud mot alkohol. Efter förlusten gällde det för nykterhetsrörelsen att hitta nya sätt tackla alkoholfrågan.

Då föddes Nykterhetsfolkets dag. En drivande kraft bakom lär ha varit Ernst Larsson, nykterhetskämpe från Vendel. Dagen firades första gången 1925. Inslag under dagen kunde vara demonstrationer, tal, cykelkaravaner eller en mysig gökotta. I mitten på 40-talet bytte dagen namn till Folknykterhetens dag.

Folknykterhetens dag firas i Hofors. Kan det vara på 1950-talet?
Bilden ur arkivet från IOGT-NTO 2378 Hofors Minne. Okänd fotograf.

Rosorna gjorde entré 1926. Flest rosor såldes 1949, hela 259 000 stycken. Men då var den folkliga uppslutningen bakom arrangemanget sakta på väg nedåt. Nu uppmärksammas nykterhetsfrågan inte bara på Kristi Himmelsfärds dag under med olika programpunkter under en hel vecka.

Ulla Ejemar

Vilka är de och i vilken brukspark sitter de? I rundeln växer kanske plantor av majs.
Foto i Hofors bruks arkiv i Arkiv Gävleborg.

Bondbönor, brunkörsbär, biggarå, schersmin, alm och ask. Trädgården i Hammarby försåg stora delar av Gästrikland med allt från köksväxter till parkträd under slutet på 1800-talet.

Trädgården var en del av bruksrörelsen i Hammarby och Hofors. Bruksherrgårdarna var givna kunder men bland köparna fanns även prästgårdar, stadsbor i Gävle och någon enstaka torpare.

Under några år på 1860- och 1870-talen fördes noggrant bok över vad som odlades, vilka som köpte och vart produkterna levererades. Böckerna från Hammarbys trädgård ingår i den stora leverans Arkiv Gävleborg nu tar hand om från Hofors bruk.

Sida ur räkenskapsbok från Hammarbys trädskola.
Klicka på bilden så blir den större!

Trädgården var tydligen uppdelad i en ”trädskola” och en köksväxtdel. Noteringarna från trädskolan avslöjar att de bättre bemedlade hade rejäla trädgårdar. De köpte ofta dussintals exemplar av stora parkträd som alm, ask och lönn. Brukspatron Hjalmar Petré såg exempelvis till att länsman Gullberg fick 45 parkträd, 19 buskar och lite till … Kyrkoherden i Torsåker köpte askar, lönnar, almar och oxel men även äppelträd, päron och hallon.

Små trädgårdar kunde också förses med grönska, enstaka torpare och skogvaktare fick - eller köpte - äppelträd och syrener. På skolgårdar i Åshammar och Ovansjö liksom vid ”Wallsverkarebostäderna” i Kungsgården planterades syrener, lönnar. och mycket mer.

I landen med köksväxter skördades vitkål, lök, rotfrukter och mejram till ärtsoppan. Att mamsell Petré köpte potatis är kanske inte så intressant, men hon handlade också ”vallska bönor” och växthusodlade vindruvor och persikor. De exklusiva druvorna skickades dessutom vid flera tillfällen till brukspatron Petré när han befann sig i Stockholm.

Frukt – särskilt äpplen – skickades med tåg till torgen i Gävle och Falun. Inget fick gå till spillo, även fallfrukten såldes.

Ulla Ejemar

Foto från 1877 med delar av familjen Petré på Hofors bruk ute i grönskan.
Källa: Bygdeband.se/Hofors hembygdsförening.

Konstnären Eric Grate och konsthantverkaren Folke Didriksson vid Gudinnan före resan till Gävle, klipp ur Arbetarbladet.

Vi säger väl grattis till 60-åringen, kvinnan som kallades ett ”bastant fruntimmer” när hon flyttade in på Rådhustorget i Gävle.

Det handlar om skulpturen ”Gudinna vid hyperboreiskt hav”. Hon var hett omdebatterad innan hon kom på plats. Hon ansågs grovhuggen och det faktum att hon låg där i sin nakenhet väckte också kommentarer.

Tidningarna följde varje steg som togs från beslut till invigning. Arbetarbladets utsände rapporterade till och med från stenbrottet i Askaremåla i Misterhult där hon föddes. Enligt tidningen skapade konstnären Eric Grate och stenhuggarna henne ur ett 48 ton tung block. Åtta ton återstod när hon var färdig att transporteras till Gävle.

Invigningen 20 maj 1956 drog stor publik. Klipp ur Arbetarbladet.

Det var stor folkfest vid invigningen pingsthelgen för 60 år sedan. Flera konstnärliga verk avtäcktes under dagen och höjdpunkten kom när det var dags för Gudinnan.

Gävle-Dala järnvägsbolag donerade pengar till henne. De räckte inte så kommunen fick skjuta till 75 000 kronor vilket förstås också väckte debatt.

I Eric Grates första skisser var hon omgiven av galjonsfigurer, de skulle anknyta till Gävles sjöfartshistoria. Man skissade både på galjonsfigurer på bassängen som omger henne och på var sin sida om den.

Enligt Arbetarbladet var museichefen Philibert Humbla särskilt förtjust i galjonsfigurerna. Till slut kom man ändå fram till att Gudinnan mådde bäst av att få trona på torget utan konkurrens.

Ulla Ejemar

Grytan som kokat i 125 år

Ett spår av Joe Hill

Med mjölken för folkhälsan

Hedin ritade Brynäs landmärke

På skidor från höga höjder

Konsten att sälja strömming

Vila för trötta mödrar

Väckelsens hem i Hög

Hur gick det för Anna Pettersson?

Starka kvinnor i rörelse

Bland knubbkapare och ribblastare

Spiksmeden i Oslättfors

Skarpskytte som folkrörelse

Städpatrullen i Hofors

Kvinnobristen i Hofors

Soldater i tjänst hos Jesus

Fanan - en samlande symbol

Rosor för nykterheten

En grön brukshistoria från Hammarby

Ett bastant fruntimmer fyller 60