Dokument i fokus

Usla träningsförhållanden för Strömsbro IF:s bandylag. Bilden är tagen ca 1930.

Strömsbro IF har aldrig tillhört de riktigt stora klubbarna i distriktet. Man ska förstås inte förringa hockeyframgångarna på 1950- och 1960-talet eller damernas sejour i fotbollsallsvenskan drygt trettio år senare. Men i stort sett har föreningen genom åren fått finna sig i att dras med stämpeln som underdog.

Det verkar ha varit just i en anda av lillebrorskomplex som Strömsbro IF högtidlighöll sitt tioårsjubileum 1931. Helst hade man firat genom att ge ut en "riktig" jubileumsskrift, det vill säga en tryckt sak med bilder och allt. Men som landet nu låg fick man nöja sig med en maskinskriven "pamflett" istället.

Strömsbro IF:s "jubileumspamflett".
Klicka för att läsa som PDF!

Pamflettförfattarna har relativt få ljusglimtar att redogöra för ur föreningens tioåriga historia. 1924 lyckades fotbollslaget spela jämnt med sedermera allsvenska Sandvikens IF. Men sedan har det bara gått utför. Kring 1930 är laget bland de sämsta i distriktet. Flera krismöten har hållits i syfte att råda bot på "strömsbrofotbollens dekadens". Nu manas spelarna till självrannsakan. På föreningens tioårsdag bör de fråga sig:

Uppträder jag som en sportens gentleman, hedrar jag min förening eller kan jag månne genom mitt uppträdande bidraga till att det hela går bakåt? I så fall lovar jag i dag, att göra på vad mig ankommer, eller också är det bäst, att jag helt lägger sporten på hyllan, om det nu är så, att jag är mera till förfång än till nytta.

Nästan lika illa ställt är det med bandyn. Författarna pekar ut "många vidriga omständigheter" som kan ha bidragit till situationen. Men man befarar att det är det underpresenterande fotbollslaget som på ett eller annat sätt dragit med sig bandyn i fallet.

Att föreningen ändå inte låter sig nedslås av de uteblivna framgångarna får sin förklaring i en avslutande reflexion kring "idrottens stora mål". Idrott, får vi veta, är ett redskap för att befrämja "kulturlivets hälsa" och skapa "förutsättningar för individen att väl fylla sitt levnadskall". Resultatfixering och rekordjäkt blir då bara onödiga hinder.

Entrén till Testebovallen. Bilden tagen omkring 1925.

Den på sätt och vis dystra läsningen lättas upp av mer humoristiska inslag. Särskilt kul är en pastischartad "etnografisk" betraktelse à la Sven Hedin där en person som man förstår är helt obevandrad i idrott besöker Testebovallen och får stifta bekantskap med den mystiska ritualen fotboll. Han konstaterar att "huvudintresset inom detta exklusiva sällskap tycks knyta sig kring en boll av läder, ungefär av ett manshuvuds storlek fastän rundare". Texten har rubriken "En sommarkväll" och återfinns på sidorna 9 till och med 14 i Strömsbro IF:s "jubileumspamflett" som du kan läsa här.

Jörgen Björk

Strömvallen i Gävle 6 juni 1961. Hofors husmodersförening tar emot sin fana .

I år är det 100 år sedan Svenska flaggans dag instiftades, dagen som nu är Sveriges nationaldag.

Alla tyckte inte att det var en bra idé att hylla flaggan med en egen dag. Initiativet kom från försvarsvänligt håll, från Svenska landstormsföreningen som tyckte dagen lämpade sig för fosterländska festligheter.

Inom arbetarrörelsen var man däremot kallsinnig. Vid den här tiden fanns där många som var öppet kritiska till både nationalism och militärväsende.

De båda sidorna i debatten speglas tydligt i Gävlepressen i juni 1916.

Socialdemokratiska Arbetarbladet motsatte sig inte firandet men protesterade mot att barnen i folkskolan utkommenderades att delta i ”skådespelet” . Tidningen varnade också för att dagen kunde bli ett sätt att hylla kungen som hade namnsdag denna dag. Sådant ”osmakligt fjäsk” ville den inte vara med om.

Ett gulnat klipp ur Gefle-Posten 7 juni 1916.
Klicka på bilden för att läsa inledningen.

Borgerligt sinnade Gefle-Posten var desto mer entusiastisk. Inför denna första landsomfattande svenska flaggans dag publicerade man hela dagsprogrammet och dikten ”Honnör för fanan”. Dagen efter berättade man om arrangemanget i Steneberg och på Rådhusesplanaden och solen som ”ljöt ett vackert skimmer öfver de blå-gula dukarna”.

Debatten svalnade ganska snabbt, på 1920-talet var socialdemokraten Hjalmar Branting redo att hålla högtidstal denna dag. Riktig stor blev uppslutningen kring dagen under andra världskriget. Inför hotet om krig kändes det kanske viktigt att visa nationell sammanhållning.

Parader med allt från scouter och skolbarn till husmodersföreningar var ett vanligt inslag i firandet. Utdelning av flaggor ingick också redan från start. I Arkiv Gävleborg finns arkivet från ”Kommitterade för Svenska flaggans dag i Gävle”. Det innehåller bland annat listor över vilka som fick fanor.

6 juni 1983 blev dagen officiellt Sveriges nationaldag. 2005 blev den en helgdag. Valet av datum var inte slumpmässigt. På Skansen i Stockholm hade man redan i slutet på 1800-talet haft flaggfester detta datum eftersom det var då Gustav Vasa kröntes till kung 1523.

Ulla Ejemar

Bild ur broschyr med regler för hur fanan ska hissas och hanteras ur arkivet från "Kommitterade för Svenska flaggans dag i Gävle"

Lagerbäck tränade Kilafors IF 1977 - 1982

När Kilafors IF plötsligt stod utan tränare på sensommaren 1977 valde man att satsa på ett oprövat kort: 29-årige Lars Lagerbäck. Att det blev just i Kilafors som Lagerbäck inledde sin karriär verkar ha varit en ren tillfällighet. Tränarsysslan råkade bli ledig precis i samband med att han och hustrun bosatte sig i Bollnäs inom bekvämt pendlingsavstånd. För det var väl knappast pengarna som lockade - en blygsam ersättning om 60 kronor "per gång" utlovades.

Ur styrelseprotokoll den 8 augusti 1977

Någon omedelbar succé blev det inte för Kilafors under den nye tränaren. Flera år i rad var laget nära att åka ur division 4 Hälsingland. Men säsongen 1981 lossnade det ordentligt. I stället för att harva i botten av tabellen lyckades Lagerbäcks manskap blanda sig i toppstriden. Som kronan på verket rodde man dessutom hem DM-titeln.

Lagerbäck, stående längst till höger, vann DM med Kilafors IF 1981

Efter sejouren i Kilafors hann Lagerbäck med tränaruppdrag i både Arbrå BK och Hudiksvalls ABK. Ändå lär det inte bli för sina insatser inom hälsingefotbollen som han i första hand kommer att bli ihågkommen. Genom att föra Sverige till fem raka mästerskap under 00-talet blev han en av våra mest framgångsrika förbundskaptener genom tiderna. På Island blev han legendarisk bara genom att ta landslaget till sommarens EM-slutspel. Nu har islänningarna dessutom visat att man kan mäta sig med de bästa. Och i pressen har "Lagerbäckur" halvt på allvar lanserats som en möjlig presidentkandidat.
Jörgen Björk

Ett eget sommarhem, ett ställe för vila, bad och festligt umgänge drömde man om inom folkrörelserna under tidigt 1900-tal. Och många av dem lyckades förverkliga drömmen.

I Sandarne var IOGT-logen Sandarne Enighet en av dem som skred till verket.

Vid Lötbäcken eller Lötviken hade godtemplarna samlats för att roa sig redan när de började organisera sig i slutet på 1800-talet. Under bar himmel firade man till exempel midsommar här. Men på 20-talet hade festplatsen tappat lite av sin glans, då väcktes tanken på att satsa på nytt med ett sommarhem.

Bild från Lötviken på 30-talet. Stående längst till vänster Axel Källman, som var mycket aktiv i logen.

24 maj 1932 satte man igång med bygget. Arbetet gjordes oavlönat av logens unga medlemmar, många arbetslösa i krisens 30-tal. På sju veckor lyckades man resa huset. Nu hade man i ärlighetens namn förberett bygget redan under vårvintern med att frakta sten över Lötvikens is.

Söderhamns tidnings ”korrespondent” – en av logens egna medlemmar - rapporterar om en lyckad invigning med friluftsliv, teater, dans och en för dagen specialskriven sång. Huset beskrivs i lyriska ordalag:

”Det harmonierar verkligen med omgivningen och det hela verkar som ett sagoslott. Visserligen ämnar inte logen slå an på vanliga nöjesanordningar i allt för stor utsträckning. Det blir mera en samlingsplats för kulturella nöjen, konserter, folklekar, fri idrott, bad o dyl.”

Söderhamns Tidning publicerade en lång artikel vid invigningen 1932.

Protokollen vittnar om att man inom logen förde livliga diskussioner. Synen på dans och idrott gick isär, skulle godtemplarna hålla sig ifrån att ordna ”tarvliga nöjestillställningar ”som dans eller skulle man tvärtom välkomna ungdomens nya fritidsintressen?

Det blev både och. IOGT ordnade ungdomsläger här, medlemmar kunde övernatta för en billig penning, logen höll möten och fester i huset sommartid. Men det blev också större nöjestillställningar, parken och huset kunde hyras av andra arrangörer. Länge samarbetade godtemplarna och idrottsföreningen, SSIF, om det årliga midsommarfirandet.

Populäre sångaren Harry Brandelius uppträdde i Lötviken 1939.

I mitten på 60-talet började sommarhemmet tappa sin glans, logens allt färre medlemmar orkade inte hålla det i stånd. 1968 erbjöds grannen Stenö båtklubb att köpa hemmet för 12 000 kronor. I köpet ingick alla inventarier utom de som de som det stod ”IOGT” på.

Ulla Ejemar

Flaggan är hissad och massor av unga baptister är samlade på Fjärran Höjder. Foto från 1925.

1918 tyckte de unga baptisterna i Gävle att man funnit ett ”idealiskt läge” för en samlingsplats sommartid. Man hade tidigare varit i både Hemlingby och Tolvfors, men nu äntligen hittat ett ställe där man skulle stanna i nästan 25 år – Fjärran höjder!

Fjärran höjder förknippas i dag länge med det kommunala badet, men innan staden och bebyggelsen kröp närmare var här mest skog och lantlig idyll. Åtminstone är det intrycket man får av de foton som finns bevarade i arkivet.

Frikyrkoförsamlingarna ville som andra föreningar ha ett sommarhem, ett ställe för umgänge i enkla former och möten sommartid. Immanuelskyrkans ungdomsförening, som tillhörde Gävle 1:a baptistförsamling, hade i närmare tio år hyrt en hage i Tolvfors för sommarens möten. I hagen fanns bänkar och en talarstol, men ingen möjlighet att vara under tak och det var vad man längtade efter.

Sommarhemmet på Fjärran Höjder fotograferat ur en annan vinkel.

1918 hade man hittat huset på Fjärran höjder. För 3 500 kronor fick man ett hus där bottenvåningen gick att inreda till hörsal och övervåningen kunde hyras ut som bostad. Marken arrenderades av Gävle stad. Av kassaboken framgår att arrendet 1926 kostade 145 kronor per år, men man fick också en inkomst på en hundralapp från sin hyresgäst E Östlund.

Här höll man nu möten på vardagskvällar och söndagar från juni fram till tidig höst varje år. Midsommar firades här, talare bjöds in och baptisternas eget sångsällskap ”Harmoni” underhöll.

Under slutet på 1930-talet började man fundera på om man skulle rusta upp huset eller flytta.1942 blev frågan akut, då stod det klart för föreningen att Gävle stad börjat sälja tomter i området. Nu skulle göras plats för nya bostäder och ett kommunalt utomhusbad.

I sökandet efter ett nytt ställe undersökte de unga baptisterna flera objekt. Valet föll på ”grosshandlarvillan” Nyborg på Norrlandet. Under namnet Borgvik blev den baptisternas sommarhem ända fram till 2012.

Här var standarden högre, här fanns utrymme för bad, övernattningar och servering. Men det var inte ett okontroversiellt val. Var läget på Norrlandet för långt bort? Skulle det nya fina sommarhemmet locka ungdomarna bort från söndagens gudstjänster? Eller höll det snarare ungdomarna borta från Furuvik "och andra penningsugande platser"? Diskussionen om köpet framgår av protokollet här nedan - klicka på respektive bild för att få den i större format.

Ulla Ejemar

Protokoll från 1 maj 1942. Mötet hölls vid Nyborg på Norrlandet som skulle bli det nya sommarhemmet.

Beslutet blev att köpa villan för 8 000 kronor.

Affisch från 1948 från RFSU,

Sommarens Pridefestivaler i Gävle, Söderhamn och Stockholm kan tyckas självklara, men det kan vara värt att påminna om bakgrunden: Homosexuella handlingar var olagliga i Sverige ända fram till 1944. Och sjukdomsstämpeln togs bort först 1979!

Mot den bakgrunden är det kanske inte konstigt att det i äldre arkiv saknas dokument som berättar om homo- och bisexuellas och transpersoners kamp för att bli accepterade.

Men några få spår går att hitta. RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning, är mest känt för sitt engagemang för legalisering av preventivmedel, rätt till abort och sexualundervisning. Men RFSU agerade också för att homosexualitet skulle avkriminaliseras.

Protokollen från lokalavdelningarna i Gävle och Hofors visar att man diskuterade frågan inför lagändringen 1944.

I Gävle rapporterade den legendariska sexupplysaren Elise Ottesen-Jensen redan 1943 om den planerade nya lagen. Hon betecknade avkriminaliseringen som en framgång av betydelse och fortsatte ”vi har också blivit uppskattade, därom vittnar de tacksägelser vi fått mottaga från de homosexuella”.

I Hofors såg RFSU:arna också avkriminaliseringen som en framgång. Läs mer i protokollet här nedan.

I protokollet från 1944 konstaterar RFSU i Hofors att det gäller att påverka opinionen "så att de homosexuella inte dömes på grund av människors okunnighet, ty föraktet är också en dom som är tung att bära"

Först 1950 bildades RFSL, då uttytt som Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, som sedan dess framgångsrikt drivit kampen för homo- och bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter.

Ulla Ejemar

Den här veckan avgörs sprinttävlingarna i kanot i OS i Rio. Hofors Kanotklubb har haft framgångsrika landslagskvinnor och män som deltagit i OS. Två av dem är Eva Sisth och Tord Sahlén.

Trea och fyra från vänster är Eva Sisth och Tord Sahlén efter OS-tävlingarna i Tokyo 1964. Foto: Lennart Wallin

Hofors Kanotklubb (HKK) startade 1943. Från mitten av 50-talet och tre decennier framåt var klubben mycket framgångsrik, både nationellt och internationellt. Under en period hade HKK sex paddlare med i landslaget och klubben tog hem medaljer i VM, EM, NM, SM och även i större juniortävlingar.

I augusti 1955 arrangerades det första kanot-mästerskapet på sjön Hyn utanför Hofors. Jan Eriksson målar skyltarna. Foto: Lennart Wallin

Tord Sahlén var med i kanotlandslaget i 13 år och blev uttagen till flera OS. Den främsta placeringen kom 1968 i OS i Mexico med en fjärdeplats i K-4.

Tord Sahlén, trea från vänster, med klubbkamraterna i HKK på träningspass på Hyn 1964. Foto Lennart Wallin

I juli i år arrangerade Hofors Kanotklubb Sprint-SM på kanotstadion i sjön Tolven utanför Hofors. Tävlingarna hade över 300 deltagare, några av dem OS-kanotister på uppladdning inför Rio.

Camilla Larsson

Valpkurs, svetskurs, skrivarkurs, japanska, matlagning, silversmide eller självförsvar? Ja, utbudet är stort nu i höst för den nyfikne. Intresset för att lära sig nya saker genom att gå en kurs är inget nytt fenomen. Våra arkiv berättar om många föreningars kursverksamhet, vissa för egna medlemmar och andra för allmänheten.

ABF i Arbrå annonserade om föredrag och kurs i Esperanto 2 november 1932.

Föreläsningskursen "Bildning och folk" skulle hållas i Föreningshuset i Järvsö i april 1936 i ett samarrangemang av ABF, IOGT-NTO och SLS.

Kursutbudet var varierat och ofta berättar ämnena något om tiden. Redan 1915 arrangerades en föreläsningskurs på fyra tillfällen om Franska revolutionen i Bollnäs. Där gavs också en kurs i socialförsäkringsfrågor 1926. Kurser i barnavård arrangerades av husmodersföreningen.

Affischen från 1932 gör reklam för en föreläsningsserie med Gunnar Myrdal om den ekonomiska krisen. Kursavgiften var 1 krona för hela kursen, arbetslösa fick gå gratis.

Vissa kurser kanske skulle ha lite svårt att locka deltagare idag?

I Godtemplarlokalen i Röde i Gnarp skulle en kurs i kommunalkunskap hållas.

Av naturliga skäl finns det många spår av kurser i föreningsteknik i våra arkiv. I slutet av 30-talet hölls en sådan kurs på Stenegård i Järvsö med många deltagare. Den anordnades av Ungsvenska distriktet i Gävleborgs Högerförbund (Moderata ungdomsförbundet, MUF, idag).

Kurs i föreningsteknik på Stenegård i Järvsö 25-26 mars 1939.

Kursdeltagarna på Stenegård i Järvsö 1939.

Camilla Larsson

Amerikabrevet från Bishops Hill finns i Olle Larssons personarkiv.

Olle Larsson i Grönås, Järvsö, hade släktingar som var bland de första att emigrera till Amerika.

De gav de sig av till Illinois och trakten av det berömda Bishop Hill. Olle var intresserad av hembygdens historia och av emigranterna. När han avled 2002 lämnade han efter sig ett litet personarkiv som nu finns i Arkiv Gävleborg.

I arkivet finns bland annat några Amerikabrev.

Ett av dem skrevs av Sven Norberg till föräldrarna i Norrala. Hur det hamnade hos Olle Larsson i Järvsö framgår inte. Kanske fanns släktband, kanske vandrade det bara från hand till hand och hamnade till slut i Grönås?

Bishop Hill grundades 1846 av predikanten Erik Jansson som lyckats övertyga cirka 400 personer från Hälsingland att följa honom till det förlovade landet där ingen statskyrka lade sig i hur Guds ord tolkades. Den religiösa sekten skapade ett samhälle där egendom ägdes gemensamt, men efter några år började problemen och så småningom upplöstes kollektivet.

Olof Krans målade ett 90-tal bilder av livet i Bishop Hill.
Foto av en av hans målningar.

När Sven Norberg kom dit var jorden uppdelad och privatägd, men en stor del av dem som bodde där hade ju fortfarande sina rötter i hans hemtrakter, de kom från Ovanåker, Bollnäs och Söderhamn.

Sven är i brevet ivrig att berätta för dem därhemma om hur det är i Amerika. I Bishop Hill kör de med ”Maschiner” på de vidsträckta åkrarna, man slipper väja för sten när man plöjer. Man äter vetebröd varje dag, hästarna är större och vackrare än han någonsin sett och bönderna har inte bara en gris utan många.

”inte något Herrskap kan lefva så frikostligt i Sverjie som vi lefver här men det är många som kommer hit ifrån Sverije som är missnöjd ändå, för de tänker att de skall få sina behofver fylda genast de kommer” varnar Sven.

Han vill inte direkt locka någon att emigrera men ändå tipsar om att den som åker kan strunta i att ta med för mycket kläder, de kan man lika gärna köpa när man kommer fram.

Efter tiden hos bonden Strömberg i Bishop Hill arbetar Sven på ett järnvägsbygge. Lagom till jul söker han sig tillbaka till Bishop Hill där han firar jul på svenskt vis. Det är under jul- och nyårsuppehållet han tar sig tid att skriva brevet hem. Och berätta om det svåraste med livet som emigrant, nämligen att lära sig språket.

”Jag har nu förtjent 130 dollar sedan jag kom hit och nu så tänker jag gå i skola i 3 månader för att läsa Engelska, för språket är det versta att förstå, för det är knapast något ord som har samma benämning, om man skall köra en häst så skall han säga gudåp om man skall få den att gå, om han skall stanna så säger man hå”

Hela brevet från Sven Norberg finns att läsa här intill.

Länk till brevet i original

Länk till redigerad version.

Ulla Ejemar

Mohed med manskapsbaracker. Foto ur arkivet från Hälsinge regementes museum.

I mer än 200 år var Mohed ett centrum för länets försvar. Varje sommar samlades soldater från socknarna i Hälsingland och Gästrikland på Mohed för att excercera, eller till övning som vi nog skulle säga i dag.

1689 brukar anges som startår för Mohed som övningsplats. Länge var det bara ett öppet fält dit soldaterna kommenderades ett par veckor varje sommar. Sova fick de göra i tält och äta fick de göra utomhus, maten ordnade de själva.

Bilden togs vid "skjutmöte" 1896 på Mohed.

Men under 1800-talet började fältet bebyggas och i slutet på århundradet fanns manskapsbaracker, kokhus, officersbostäder, förråd och mycket mer. Husen var länge oisolerade, de användes ju enbart sommartid. Men när övningstiden utsträcktes allt mer under 1800-talet ställdes också högre krav på bekvämlighet.

Officerare med familjer redo för midsommarfirande. Dekorationerna var storslagna.

Under övningstiden var det fullt av folk på och runt fältet. Midsommar var en verklig höjdpunkt, bilder visar storslagna midsommarstänger och andra utsmyckningar. Att söka sig till Mohed för att dansa vid midsommartid var mycket populärt.

Men när det gamla indelningsverket skrotades och allmän värnplikt infördes 1901 var Moheds saga all. Mohed hade blivit otidsenligt.

1909 gick flytten till nya kaserner på Kungsbäck i Gävle. Flera av byggnaderna flyttades då från Mohed, en del till Kungsbäck, en del till andra platser. Men några hus blev kvar och 1914 kunde man inviga ett sanatorium för tuberkulossjuka. Luften ansågs hälsosam och inte blev det sämre av att det fanns lämpliga byggnader att ”återbruka”. Sanatoriet blev kvar till 1952.

Bilderna från Mohed är hämtade ur arkivet från Hälsinge Regementes museum, ett arkiv som finns i Arkiv Gävleborg. Mer att läsa om Mohed finns bland annat i årsskriften Bocken 1987/1988 utgiven av regementets kamratförening.

Ulla Ejemar

Officerspaviljongen. Detta ska vara en av de första större byggnaderna, uppförd i början på 1800-talet.

Att vara hel och ren var viktigt. Gävle lottakår bemannade mottagningsstationer för finska barn i Gävle. Foto Carl Larsson.

Under andra världskriget kom flera tusen ”krigsbarn” från Finland till Gävleborg. Tanken var att barnen skulle skonas från kriget genom att komma till det fredliga Sverige.

Cirka 400 barn kom till länet redan under Vinterkriget 1939-1940. De flesta av dem kunde återvända hem ganska snart men så bröt Fortsättningskriget ut hösten 1941. Då inleddes arbetet med att evakuera riktigt många barn undan bombningar och matbrist i Finland.

Länskommittén för Finlandsbarnen organiserade mottagandet i Gävleborg. Man samarbetade med lokala kommittér, Röda korset, Lottorna och många fler organisationer, företag och privatpersoner. Det fanns flera mottagningscentrum. Gävle var det största, här placerades barnen i förläggning i bland annat Hälsinge regementes gymnastiksal. Förläggningarna var en sorts karantän, barnen läkarundersöktes och avlusades innan de fick åka vidare, oftast till familjer på olika håll i länet.

Viljan att ta emot barn var mycket stor, ibland till och med större än ”tillgången” på barn.

De som väntade på att få ta emot ett finskt barn kunde öva på ”Finska till husbehov”, artikeln här nedanför publicerades i Arbetarbladet. De flesta barnen var ju finsktalande och familjerna de kom till var svensktalande.

Valet av ord och fraser ger en tankeställare. Speglar de vilken syn hade man på barnen och deras behov?

Ulla Ejemar

Ord och fraser som ansågs bra att kunna för de hem som väntade ett finskt barn.
Klipp ur Arbetarbladet 11 februari 1942. Klicka på bilden för att läsa i större format.

Lektion i tvättstugan.

Tjejerna lär sig tvätta för hand i plåthinkar. I skolköket lagas mat med ett begränsat antal ingredienser. Bilderna berättar om Gävle stads yrkesskolor året 1952.

Fotografierna från yrkesskolorna ingår i ett album som förärades juvelerare Yngve Wahlberg på hans 50-årsdag. Wahlberg drev guldsmedsfirma i Gävle, han var engagerad i Gävle handtverksförening och mycket mer. Bland det han brann för var just yrkesutbildning, han var ledamot av styrelsen för yrkesskolorna. Och vad kunde väl då vara en bättre present än en dokumentation av skolorna?

Matlagning på schemat i hushållsskolan.

Elektromekaniska avdelningen.

1952 var yrkesskolor och kurser ännu spridda över hela stan. Hushållsskolan låg i en nu riven byggnad på Polhemsskolans plats. Verkstadsutbildningar fanns i ”Porterbryggeriet”, i gamla elverket hölls snickeriutbildning och i Berggrenska gården undervisades i vävning och sömnad. Utbudet av utbildningar var brett, det fanns till exempel även kurser i maskinskrivning och stenografi.

Notera anslagstavlan med skrivmaskinens fingersättning.

C-A Svensson på Gävle-Foto tog bilderna i albumet. Det är ett av alla guldkornen i det rika arkiv som släkten Wahlberg bevarat. Guldsmeden Anders Ulrik Wahlberg grundade firman 1871, den gick sedan i arv i flera generationer. Firman hade butiker i Gävle, Sandviken, Bollnäs och Karlstad och hade egen verkstad. Yngve Wahlberg var den tredje generationen som drev företaget.

Ulla Ejemar

Juvelerare Yngve Wahlberg.

Bild från vräkningarna i Mackmyra, familjerna bohag ställdes under bar himmel.
Ur arkivet från Pappersindustriarbetareförbundet avd 32 Mackmyra.

Vad sägs om att få ett vykort med bild på en vräkning ur en hyreskasern? Eller en bild på en sjuk, gravid kvinna i en säng? 1906 spreds flera tusen vykort med de här motiven över landet.

Det handlar förstås om konflikten vid sulfitfabriken i Mackmyra. Arbetarna hade i smyg börjat organisera sig fackligt men företagsledning och ägare, däribland förre statsministern Christian Lundeberg på Forsbacka, slog bakut. I ett försök att stoppa fackföreningen avskedade ledningen arbetare som anslutit sig och vräkte ett 40-tal arbetare och deras familjer från de av bruket ägda bostäderna.

Amalia Lättman fotograferades i sängen, hon var gravid och fick missfall.

Under konflikten användes ”moderna” metoder för att övertyga opinionen. Arbetarbladet bevakade noga allt som hände och tog arbetarnas parti mot ägarna, tidningen bedrev vad som i dag skulle kallas kampanjjournalistik.

Fotografier var ännu en sällsynthet i dagspressen, men när vräkningarna skulle genomföras var tidningen på plats med kamera. Fotografierna blev mycket uppmärksammade, nu hade man ”bildbevis” på fabriksledningens hårdhet.

Sulfitarbetarna insåg bildernas genomslagskraft. De beställde tusentals vykort med motiven, som sedan spreds över hela landet. Redovisningen av vykortsförsäljningen finns sparad i arkivet från Pappersindustriarbetareförbundets avdelning i Mackmyra. Där kan man till exempel se att den kringresande agitatorn Kata Dalström beställde mer än tusen vykort som hon delade vidare när hon höll föredrag.

Försäljning av vykorten och kostnader för tryck, packning och porto bokfördes.
Klicka på bilden för att se den i större format.

Vykort med ”reportagebilder” var inte helt unika vid denna tid. Vykort var oerhört populära, vanligast var förstås motiv som jultomtar och stadsvyer men det var också relativt vanligt med aktuella bilder från kungabesök, invigningar och även andra nyhetshändelser. Flera tidiga tågolyckor finns till exempel dokumenterade på vykort.

Konflikten i Mackmyra slutade efter ett halvår med en uppgörelse som gav arbetarna rätt att organisera sig, många fick också jobben tillbaka. Konflikten brukar ibland kallas den sista striden om föreningsrätten.

Ulla Ejemar

Fejanstenen precis avtäckt vid invigningen 1945. Till höger skymtar Linus Stakke och bredvid honom utanför bild riksdagsman August Sävström som talade på invigningen. Klicka på bilden för att läsa telegrammet.

I närheten av Fejanstenen i Ljusne finns geocache GC4FKW4, som är ett mål i en modern form av skattjakt med GPS och koordinater utlagda på internet. Och visst är minnesstenen i sig en skatt som berättar en spännande historia.

Stenen restes 1945 till minne av när Ljusne-Ala socialdemokratiska ungdomsklubb ville ha ett möte för att inviga sin nya fana i juli 1905. Ljusne-Woxna AB och disponent Walter von Hallwyl tillät inte att mötet hölls på bolagets mark, så istället samlades de på en allmänning kallad Fejan. Ett telegram till kung Oscar II skrevs och hela texten är ingraverad på minnesstenen.

Publikhavet vid invigningen av minnesstenen.

Klicka här för att läsa mer om både fanan och telegrammet i en tidigare blogg: Fejan

Situationen vid Ljusneverken och historien bakom Fejanstenen kommer att ingå i ett nytt digitalt läromedel, "Tre konflikter i Gävleborg som förändrade historien - om historiebruk och källkritik", som vi producerar i samarbete med Hälsinglands Museum och Länsmuseet Gävleborg.

Camilla Larsson

Informationskampanj modell 1952.

På 1950-talet gjorde oljepannorna sitt intåg. Oljan var billig och bekväm, enda problemet var att få villaägarna att sköta pannan på rätt sätt. Läge för lite information, tyckte Statens bränslekommission och Svenska petroleuminstitutet.

I filmen ”Vårda väl din flamma” får villaägarna veta att oljepannan bör ägnas lika stor omsorg som bilen. Filmen kunde hyras av fastighets- och villaägarföreningar liksom Fastighetsarbetarförbundets lokalavdelningar. Reklambladet här ovan återfinns i arkivet från lokalavdelningen i Söderhamn. Att det inte är en "hon" som äger huset och sköter pannan förstår vi av tilltalet i reklamen.

Statens bränslekommission skapades 1940. Under andra världskriget ströps importen av olja, bensin och många andra varor. Kommissionens uppdrag var att klara landet genom krisen. Vikten av att hushålla med inhemska bränslen trummades in med instruktionsfilmer. De hade putslustiga titlar som ”Guld i gröna skogar”, ”Nya tag i mossarna” och ”Och kråkorna grät …”.

Under krigsåren låg fokus på hushållning med ved och torv, men när oljeimporten kom igång igen skiftade tyngdpunkten till olja. Miljöskadliga utsläpp, klimatuppvärmning eller sinande oljekällor var inget som diskuterades, det enda som bekymrade var skötseln av pannan och husägarens oljeräkning.

”Vårda väl din flamma” lanserades 1952 i samarbete mellan oljebranschen och staten. Produktionen stod branschens Svenska Petroleuminstitutet för, informationen spreds av Statens bränslekommission.

På Youtube har OK historia laddat upp den halvtimmeslånga filmen "Vårda väl din flamma". Spola gärna fram till de sista tre minuterna, där framförs budskapet med sång!

Även under första världskriget fanns en bränslekommission med uppdrag att få folk att spara inte minst elström. Det kan du läsa mer om här

Ulla Ejemar

Vietnamkriget väckte den svenska opinionen i mitten på 1960-talet. Bildkälla: Wikimedia Commons

I Vita huset i Washington heter presidenten Lyndon B Johnson.

I Hofors har Metalls avdelning 169 hela 3 300 medlemmar, en av dem är Algot Sundberg som för övrigt också sitter i fullmäktige och dessutom gillar schack.

Året är 1965 och president Johnson har utökat den militära insatsen i Vietnam från några tusen ”rådgivare” till 200 000 soldater. För Johnson handlar det om att bekämpa det som från amerikanskt håll ses som kommunistisk aggression från Nordvietnams och Kinas sida.

I Hofors, som på flera andra håll i världen, ses USA:s agerande däremot som ett hot mot världsfreden och framför allt som ett övergrepp på ett litet lands folk.

Algot Sundberg. Bildkälla: Hofors hembygdsförening

Protesterna mot kriget är dock ännu blygsamma, men i en tv-intervju har professor Gunnar Myrdal förklarat att ”det enda som kan göra slut på kriget är opinionen mot USA:s politik”. Algot Sundberg, som sett intervjun, bestämmer sig för att föreslå avdelningsmötet att skriva till Lyndon B Johnson och kräva att USA drar tillbaka trupperna och stoppar bombningarna.

Allt det här vet vi för det är redovisat i protokollet från Metalls avdelningsmöte 17 november 1965 under § 11. Mötet tog enhälligt beslut om att skicka brevet. En kopia finns bevarad i avdelningens arkiv i Arkiv Gävleborg. Brevet finns att läsa här nedan.

Protesten mot Vietnamkriget skickades i november 1965. Klicka på bilden för att läsa i större format.

Brevet till Lyndon B Johnson var startskottet på ett flerårigt engagemang i Vietnamfrågan från metallarnas sida.

1967 skrev de till regeringen och krävde att den och LO skulle ställa sig i spetsen för opinionen mot Vietnamkriget, kräva stopp för bombningarna och att fredsförhandlingar måste inledas. 1969 besökte en representant för den vietnamesiska befrielsefronten FNL:s Stockholmskontor Hofors och berättade om läget i hemlandet.

Metallavdelning i Hofors har en lång historia av engagemang i internationella frågor.

I bloggen har vi tidigare berättat om när den 1933 protesterade mot nazisternas övergrepp i Tyskland. 40 år senare var det militärjuntans övergrepp i Chile som fick dem att agera - det kommer vi också att berätta om här i bloggen. Inlägget om protesten mot nazisterna hittar du här

Ulla Ejemar

Att dela ut kläder och skor till fattiga barn och pengar till vuxna vid en årlig julfest söndagen före jul var syftet med Jultomteföreningarnas verksamhet. Fina arkiv från 1881 till 1987 berättar om hur samhällseliten samlades till välgörenhet i jultomteföreningar i Hybo, Bjuråker, Hudiksvall, Söderhamn och Gävle. Vi har tidigare berättat om när Elvira Frunk fick kängor av tomtarna i Söderhamn och om Gefle Jultomtars fest 1909. Klicka på länkarna så kommer du till inläggen.

Årskort och entrebiljett till tomtefesten.

Handelsföreningar som Hudiksvalls handelssocietets pensionskassa och Ugglebo Arbetareförenings Aktiebolag i Ockelbo delade också ut julgåvor. Behövande handlare och efterlevande fruar och barn ansökte om bidrag hos handelssocieteten som delades ut två gånger per år, i juni och december. År 1897 varierade gåvorna mellan 15 och 40 kronor per person.

Elva kvinnor och två män, fick "gratifikationer till julen" av handelssocieteten i Hudiksvall, enligt anteckningar i huvudboken från 1897.

Bolagsstämman i Ugglebo Arbetareförening i Ockelbo beslutade att avsätta 100 kronor till behövande i april 1898. Styrelsen verkställde beslutet och 5 till 20 kronor delades ut. "Ofvanstående belopp utdelas i skodon och matvaror”, står det i protokollet från 5 december. Ett antal personer är namngivna, flera av dem änkor. Det här var början på en mångårig jultradition i Ugglebos Arbetareförenings Aktiebolags historia.

Ugglebo Arbetareförenings Aktiebolag finns än är i dag mer känt som ICA Ugglebo.

För Gefle Sjömannaförenings del gick julgåvorna till sjömansänkor, barn och fattiga orkeslösa sjömän. Pengar fick in med hjälp av bössinsamlingar och genom att be firmor sponsra verksamheten. Deras arkiv innehåller även tackkort från personer som tagit emot julgåvor, ett exempel finns här ovan.

Gefle Sjömannaförenings sponsorer till julgåvor 1921.

Camilla Larsson

Husmorstips mot vägglöss från 1800-talet. Ur arkiv från Hofors bruk.

I ett arkiv kan man göra oväntade fynd: Som dessa tips mot vägglöss.

Den lilla lappen finns instucken i handlingar som rör brukspatronerna Petres personliga konkurser 1880 och arvskiftet efter änkefru Elisabeth Petre på 1890-talet.

Lappen väcker fler frågor än den ger svar på. Hade brukspatronerna problem med löss i sina luftiga bostäder på Hofors och Hammarby herrgårdar? Hur var det då i andra mer trångbodda hem på bruken?

Vägglusen har följt människan i hundratals år, länge var det mer regel än undantag att det fanns vägglöss i husen. De trivs i madrasser, stoppade möbler och kryper in i springor i väggar och golv för att under natten krypa fram och suga blod. Lika länge som de varit vanliga har man försökt bekämpa dem.

Lappen berättar om olika knep man kunde ta till. Så här står det ordagrant:

”Wägglöss dödas om osläckt kalk släckes i en stor så, på vanligt vis, i rummet der de uppehålla sig: alla dörrar och fönster tillslutas väl och öppnas ej på 24 timmar.

Väggar och springor bestrykas med qvicksilfver rifvet i såpa och sedan blandat med snus och watten till en stark lödder. De trifvas ej i rappning deri hästgödsel är bladad - De sky för ahlträd, vitriolvatten dödar dem.”

Det framgår inte vilka knep man faktiskt använde sig av, och vilka som i så fall tvingades utsätta sig för att hantera de giftiga ingredienserna. Kvicksilver och kopparsulfat, som ingår i vitriolvatten, är giftiga och den osläckta kalken frätande.
Ulla Ejemar

Det finns en fin tradition av engagemang och solidaritet med utsatta i Hofors. I tidigare bloggar har vi visat exempel på IF Metall i Hofors protester mot både Hitler och Vietnamkriget. Klicka på länkarna för att läsa dem.

I september 1973 är det dags igen, då riktas blickarna från Hofors och omvärlden mot Chile när den demokratiskt valda presidenten Salvador Allende störtas i en militärkupp ledd av Augusto Pinochet.

Presidentpalatset La Moneda i Santiago bombas. Foto Wikimedia Commons.

I Hofors följer Kjell Wallberg, John Karlsson och medlemmarna i IF Metalls avdelning 169 händelserna i Chile och reagerar snabbt.

Från vänster Georg Buhr, Kjell Wallberg och John Karlsson i styrlesen för IF Metall, Hofors 1973. Foto Hofors hembygdsförening.

På medlemsmötet den 17 oktober klubbas en protest mot militärjuntan, och det är viss oenighet om hur uttalandet på bästa sätt ska spridas. Styrelsen har tänkt sig dagspressen, andra föreslår Sveriges ambassadör i Chile för att "nå ut till de förtryckta människorna", som det står i protokollet. De bestämmer sig för båda alternativen och skickar följande brev till Harald Edelstam, svensk ambassadör i Santiago i Chile:

Klicka på dokumentet för att läsa det.

Protesten från Hofors når Harald Edelstam trots kaoset i landet. Bara en vecka senare kommer det här svaret till Hofors och IF Metall från Edelstam, där han tackar för protesten och berättar detaljer om förföljelser och avrättningar, om de svåra omständigheter som den chilenska befolkningen nu befinner sig i.

Klicka på dokumentet för att läsa det.

Harald Edelstam till vänster. Foto: Arkiv Gävleborg.

Harald Edelstams diplomatiska karriär var lång och händelserik. Han blev omtalad för sina aktiva insatser för mänskliga rättigheter, inte bara i Chile på 70-talet utan redan i Norge under slutfasen av andra världskriget. Vill du veta mer om Edelstam finn en intressant dokumentär på Sveriges Radio. Klicka på länken: Harald Edelstam P3 Dokumentär

I Hofors fortsatte engagemanget för Chile och IF Metall deltog i arbetarrörelsens stora insamling. I december 1973 summerar avdelningen resultatet, 3 435 kronor, och konstaterar att Edelstam blivit utvisad från Chile på grund av sina insatser för flyktingar.

Camilla Larsson

De två första föreningarna för kvinnors politiska rösträtt bildas 1902 i Stockholm och Göteborg. De går ihop i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, och samtidigt startar lokala rösträttsföreningar runt om i landet.

Ett flygblad som uppmanar till medlemsskap i närmaste rösträttsförening i länet.

I Gävle bildas Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, FKPR, 1903 och snart har Alfta, Kilafors-Hanebo, Bollnäs och de flesta andra orter i länet egna lokala föreningar.

Årsavgiften i Färila FKPR 1910 har kvitterats av Alma Mickelson, kassaförvaltare.

Under 1913 genomför LKPR en enorm nationell aktion i form av en namninsamling för kvinnors rösträtt. Listor skickas ut till de lokala rösträttsföreningarna och enskilda medlemmar går runt och knackar dörr i socknarna för att få ihop namnunderskrifter.

Listorna som användes när lokalföreningarna samlade in namnunderskrifter.

Johanna Wiberg i Österfärnebo är en av dem. Hon skickar sina ifyllda listor till Klara Lindh, ordförande i Gefle FKPR, och bifogar en målande beskrivning av människorna hon pratat med ute i gårdarna. "De flesta av männen inse rättvisan i vårt krav men bäva för att själva få krypa i skuggan. - Kvinnorna på landet ha ej tid med politik, så de säga, de ej förstå den i många fall. Andra äro klyftigare än männen."

I Alfta FKPR är Linnéa Andersson ordförande. Hon skickar ner 24 listor med totalt 566 namn från Alfta, Ovanåkers och Woxna socknar. I ett brev konstaterar hon att antalet namn inte är så litet, med tanke på att "Voxnadalens befolkning väl på det hela taget är ganska konservativ, eftersom den ju mest består av välmående bondfolk".

Linnéa Andersson beskriver rösträttsarbetet i Alfta, Ovanåker och Voxna och uttrycker besvikelse över att vitbandisterna inte gjort mer för saken. Klicka på dokumentet för att läsa hela brevet.

I mars 1914 är Gerda Modén i Gefle FKPR klar med en fantastiskt detaljerad sammanställning av resultaten av namninsamlingen i länet. I Hälsingland har 496 listor med 9 145 namn samlats in och i Gästrikland 465 listor med 9 229 namn. Totalt 18 374 namnunderskrifter från länet. Klicka på dokumentet för att läsa det.

Gerda Modéns sammanställning med information om civilstånd, yrken och ålder på alla i Gävleborgs län som skrivit under kravet på kvinnors rösträtt.

LKPR samlar in listorna från hela landet, de binds i 30 band och finns fotograferade med Elin Wägner. De 351 454 namnunderskrifterna överlämnas till riksdagens första kammare, men det dröjer ytterligare sju år innan rösträtt för kvinnor blir verklighet på riksdagsnivå.

Elin Wägner med de 30 banden namnunderskrifter för kvinnors rösträtt. Bildkälla Wikimedia commons.

Läs gärna ett tidigare blogginlägg om FKPR och deras fina standar genom att klicka på länken: En skog av vita standar.

Camilla Larsson

Ett självkritiskt Strömsbro IF jubilerar

En ”blå-gul duk” värd att hylla?

Lagerbäck inledde karriären i Kilafors

Sagoslottet vid Lötviken

Fjärran höjder - baptisternas sommaridyll

Om kampen för att få älska vem man vill

OS-kanotister från Hofors

Gå kurs i höst?

Vad säger man till hästen i Amerika?

Mohed - centrum för fest och försvar

”Kiiruhda!” eller finska till husbehov

Yrkesutbildning anno 1952

Med vykortet som vapen

Historien om Fejanstenen

Något varje villaägare bör veta

Metallarbetarna skriver till Vita Huset

Julgåvor till änkor och orkeslösa sjömän

Husmorstips mot vägglöss

Kärlek från Hofors till Chiles folk 1973

Vägen till rösträtt för kvinnor